En gång i tiden hade jag väldigt starka åsikter om allt mellan himmel och jord. Och jag var minsan inte rädd för att låta dem höras. Jag var aldrig hon som trivdes i skuggan – att höras och synas var mera min grej, och munnen gick oftast i ett, oberoende om jag kände den jag pratade med eller inte. Kunde jag något så visade jag det, ville jag säga något så sade jag det. Var faktiskt rätt duktig på det mesta som jag tog mig an, om man får säga det själv. Kanske för att jag faktiskt orkade bry mig, orkade vara engagerad.
Jag fullständigt sket i vad andra tyckte om mig. Hade min egen stil och hånflinade för mig själv om någon sneglade konstigt på mig. Att höra olika rykten om sig själv upplevdes alltid som rätt underhållande, faktum är att jag (på sätt och vis) till och med gillade dem.
Folk brukar kalla det här för den period när jag ”sökte mig själv”. Tråkigt nog skulle jag vilja kalla den för den period när jag verkligen var mig själv. Nu, när jag är i den åldern när man borde ha ett rätt förankrat jag, så känner jag mig mera som ett skal. Visst, jag tycker fortfarande oftast bra om mig själv, men när lät jag mig egentligen bli så här strypt? Det ska inte få hända igen! Bättring. Jag vill återgå till att vara den där smått egoistiska jäveln som jag innerst inne alltid har varit.
(herregud vilken klagovisa)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar