Mitt uppdaterande är något bristfälligt.

Måste försöka skärpa mig med det här bloggandet.
Egentligen borde jag läsa en TJOCK bok om utvecklingpsykologi nu (ska på inträdesprov nästa måndag), och som vanligt när det finns något viktigt som man verkligen borde ta sig an så lockar ju alla andra aktiviteter mycket mer, så jag passar på att skriva lite.

Har väl inte egentligen något intressant att säga, så vi kan ju ta upp en klassiker och snacka om vädret, det tycks ju alltid fungera när hjärnan känns tom.
Underbart att vakna denna morgon till ljudet av spöregn och åska! Kan kanske låta ironiskt menat, men så är det inte. Till skillnad från många andra människor så känner jag mig som allra tryggast när det smattrar på taket, och det låter som om himlen utanför fönstret har ont i magen.

Det är så skönt att man nu verkligen kan känna hur sommaren är på väg. I mitt fall så känns det rent fysiskt, det där typiska våren-är-här pirret i magen. Det känns som att vara nyförälskad och lite nervös, utan att egentligen rikta det mot någon eller något. Det är som om mina hormoner försöker säga "FÖRÖKA DIG KVINNA!!". De får dock inget medhåll från mitt psyke.

Dags att köra iväg och handla lite mat, jag och herr pojkvän tänkte nämligen försöka oss på årets första strandpicknick ikväll om vädret tillåter. Wihou :D

Hej, jag hatar skolbussar.

Imorse när jag klev på bussen för att åka till skolan insåg jag med all fasa att jag hade glömt mp3-spelaren hemma. Det är samma sak som att dö en smula. Man är trött på morgonen och vill sova lite i bussen, men nej. Som vanligt är det någon bakom en som absolut ska demonstrera sina nya ringsignaler. Den ritualen har jag förresten aldrig förstått mig på. Är det månne så att pubertetskillen använder dem som något sorts lockrop när han söker sig en hona..?

Men det finns inget som kan förstöra en morgon så mycket som när det är midvinter och mörkt, man är dödstrött, det är lagom varmt i bussen och man gosar ner sig i sätet för att sova lite, när JÄVELN framför en tänder sin lampa! Eftersom mitt morgonhumör inte brukar vara det bästa så får jag alltid en otrolig lust att riva tag i personens hår, dra hennes huvud bakåt (det är oftast en hon) och skrika något i stil med "SLÄCK LAMPAN ELLER SLUTA ANDAS, DIN JÄVLA SLYNA!!". Jag har dock på känn att detta skulle anses något obefogat av de flesta, så jag tar ett stadigt grepp om mitt säte, räknar till tio, och håller mödosamt tillbaka min impuls (sedan får folk dras med att jag lär vara allmänt otrevlig resten av dagen). Något intressant är också att de aldrig tänder lampan förrän alla säten är upptagna, så man kan inte flytta till en mörkare plats - de gör det bergis avsiktligt, för att jävlas med mig. Konspiration!

När man just och just har återhämtat sig från morgonens resa så är det dags att åka hem igen. Stiger in i bussen, hälsar på busschaffören som oftast blänger surt tillbaka som svar, och möts av ett helvetiskt oljud (det vill oftast säga de ovannämnda ringsignalerna återigen, och irriterande människor som pratar högt och skrattar fult). Det enda positiva med detta är att jag plötsligt kan komma att känna mig väldigt intelligent, när jag (ofrivilligt) snappar upp bitar av folks samtal...
Är det en riktigt, riktigt dålig dag så fäller personen framför mig ned sätet, eller så halkar jag på bussens isiga trappa.

Att använda sig av kollektivtrafik är verkligen toppen ibland.

"jag kan inte sova"-funderingar

En gång i tiden hade jag väldigt starka åsikter om allt mellan himmel och jord. Och jag var minsan inte rädd för att låta dem höras. Jag var aldrig hon som trivdes i skuggan – att höras och synas var mera min grej, och munnen gick oftast i ett, oberoende om jag kände den jag pratade med eller inte. Kunde jag något så visade jag det, ville jag säga något så sade jag det. Var faktiskt rätt duktig på det mesta som jag tog mig an, om man får säga det själv. Kanske för att jag faktiskt orkade bry mig, orkade vara engagerad.

Jag fullständigt sket i vad andra tyckte om mig. Hade min egen stil och hånflinade för mig själv om någon sneglade konstigt på mig. Att höra olika rykten om sig själv upplevdes alltid som rätt underhållande, faktum är att jag (på sätt och vis) till och med gillade dem.

Folk brukar kalla det här för den period när jag ”sökte mig själv”. Tråkigt nog skulle jag vilja kalla den för den period när jag verkligen var mig själv. Nu, när jag är i den åldern när man borde ha ett rätt förankrat jag, så känner jag mig mera som ett skal. Visst, jag tycker fortfarande oftast bra om mig själv, men när lät jag mig egentligen bli så här strypt? Det ska inte få hända igen! Bättring. Jag vill återgå till att vara den där smått egoistiska jäveln som jag innerst inne alltid har varit.

(herregud vilken klagovisa)

En euforisk minnesresa

Hon planerade programmet till dagens dansklasser, när plötsligt två något avlägsna minnen slår henne.
En skum lukt av popcorn, snus och rök från rökmaskinerna ligger över gymnastiksalen. Hon är 13 år, och allt känns lite pirrigt och spännande, för det är hennes första konvent i högstadiet. När hon går ut på dansgolvet med sina vänner börjar hon efter ett tag lägga märke till att folk tittar på henne, och hon blir nästan lite generad, förvirrad. Men när hon i ögonvrån ser hur några flickor på nian (som man förstås som liten sjua hade stor respekt för) börjar ta efter hennes högst improviserade danssteg, förstår hon att de inte stirrar på henne för att hon på något sätt gör bort sig, tvärtom. Det var då hon för första gången förstod att "hey, det här är ju tydligen något som jag är bra på!"

Något år senare:
Det var i sällskap av blinkande ljus, rök, och så hög musik så man nästan trodde att trumhinnorna skulle sprängas som hon upplevde det för första gången. Plötsligt slöts allt bort. En otrolig eufori genomrusade kroppen. Hon upphörde att existera. Hon VAR inte längre. Inget konkret. Gick upp i rytmen, blev ett med den och såg ingenting, kände ingenting. Det var som om någon annan styrde henne, tog över hennes muskler medan hon själv såg sig själv uppifrån. Ibland kan det hända när hon dansar ensam hemma för sig själv också, ända tills kroppen ger upp och hon faller ihop till en flämtande liten hög på golvet, mer medveten om sig själv och sin kropp än vad en människa normalt är. Helt otroligt mäktigt, UTAN inverkan av några som helst droger.

Hennes psykologilärare sa en gång att det sånt här som schamaner sysslar med när de vill i kontakt med högre makter, och det är också för att uppnå denna samma kick som människor knarkar.

Det börjar dock bli länge sedan sist nu. Hennes konstnärlighet känns kvävd av arbete (även om hon älskar det) och skola. För dans är i högsta grad en form av konst, där kroppen är både penseln och tavlan på samma gång.
Men hon vet ju i alla fall vad hon KAN uppnå.

Livet i tredje person

Hon drog en djup suck, och funderade över vad det fanns för spänning i hennes liv som andra kunde få glädje av att läsa. Eller inte glädje då nödvändigtvis, bara man väcker några sorts känslor eller tankar är det väl bra. En blogg som mest tycks kretsa kring banala saker som vad bloggaren i fråga åt till lunch är väl aldrig särskilt intressant...
Att se på ens liv i tredje person ger en iaf lite nyttig självdistans, tänkte hon, och så fick det bli.

Dagens sanning

Innan vi lever,
är livet inte något
men det tillkommer oss att ge det en mening
och värdet är inget annat
än den mening vi väljer

Sartre